detsugerfett

Jag fyller 25 i år. 25... Kära nån.. det är ju.. inte gammalt. Men shit vad tiden gick fort. Borde inte jag ha villa,volvo,hund,man och barn för länge sen?

Idag har jag lyckats hålla mig ifrån att titta på vasaloppet hela dagen. Den enda gången jag slängde ett litet öga ditåt, det var när jag kom hem till mamma, innan jag liksom hann be henne stänga av TVn. Så jag såg att det var en svensk som vann. Och det var ju roligt. Men det fick mig att tänka på en annan sak. Och det är ju allt de här med alla sportproffs. Jag har ett arbete, jag jobbar inom äldreomsorgen. Trivs relativt bra, jag tycker att jag har ett viktigt jobb, där jag ibland faktiskt gör skillnad mellan liv och död. Trots att de som jobbar inom "riktiga" vården dvs ambulanspersonal, sjuksköterskor, läkare och så vidare gör ännu fler livräddningsförsök än vad jag gör. Jag får lön varje månad för att jag jobbar, och alla förväntar sig att jag ska göra det som jag ska. Och inget annat. Det är ingen publik som står och skriker och hejar på mig när jag lagar frukost åt mina gamla, när jag tankar bilen, när jag delar ut scheman på morgonen, eller när jag byter blöja. Min arbetsgivare förväntar sig utav mig att jag ska göra vissa saker för att jag ska få min lön. Gör jag inte det som förväntas av mig så riskerar jag att få sparken. Som på vilket arbete som helst inom vilket yrke som helst. DOCK inte inom sporten. Varför? Dessa spelare, fotbollsspelare, hockeyspelare, tennisspelare, golfspelare eller vad det nu må vara.. dom får faktiskt också BETALT för det dom gör (mycket mer än vad alla andra, som faktiskt har "riktiga" betydelsefulla jobb någonsin kommer ens drömma om att tjäna) är det inte då på sin plats att man faktiskt börjar kräva då att dom ska vinna. Varför ska jag vara tacksam för att dom kanske vinner? Det kanske är lite tänkvärt om man vänder på det på de viset. Då kanske du känner dig lite töntig du sitter med svenska flaggan och viftar... Jag har väldigt svårt att tro att man som fotbollsspelare känner att "nu har jag gjort en god gärning" bara för att jag vinner den här matchen. "Åh vad mycket jag har gjort för världen nu... vad bra jag mår som människa" . Jag har dock fördelen att jag kan gå ifrån mitt jobb och säga "idag har jag eventuellt räddat ett liv" det måste ju kännas så in i helvete mycket bättre... än att gå från jobbet som en förlorande hockeytönt i alla fall... p.s I övrigt så tycker jag att sportmänniskor gör ett bra jobb, jag skulle också vilja vara fitt och snygg d.s

Jag är nog jordens mest morgontrötta människa. Men det svänger de där. När jag ska upp och jobba är det som att ögonlocken är helt fastklistrade. Jag ORKAR helt enkelt inte öppna dom. Det är i sådana stunder som man önskar att man hade gjort sina ögonlocks-övningar mer ofta. Så att man liksom slapp de där klistret. Det är som bly, ja ni som också är morgontrötta, ni fattar vad jag menar. Men sen, när jag är ledig. Då vaknar jag automatiskt klockan 7 nästan varje dag. Super pigg och alert. Nu är klockan strax efter 9. Och jag har redan städat hela lägenheten och ätit frukost. Klockan kvart över 10 ska jag möta upp min syster och Carina för en simtur. Så då är jag minsann igång. Min stora fråga är nu: VARFÖR är det så?