detsugerfett

Jag tänkte dra tillbaka klockan lite. Ungefär till gymnasietiden. Jag var ung, ganska dum, naiv, aggressiv. Ja ni vet så där som tonåringar är. Jag snackade en hel massa skit också. Om allt och alla. Vi var ett gäng tjejer, 4 st. Med våra pojkvänner. Jag, mamma och mormor bodde i en lägenhet lite utanför Södertälje centrum och jag hade en promenadväg till skolan på ca 15 minuter. På den vägen hände det alltid mycket. Jag, E och L möttes alltid upp för att gå tillsammans till skolan. Ofta så tjafsade vi på vägen. Men det var mina bästa vänner. En tjej till var med i den där gruppen. A. Denna grupp tjejer hade väldigt svårt att komma sams, och väldigt svårt att låta bli att snacka skit om varandra. Var inte den ena utstött så var det andra det osv.. Alla var lika mycket glappkäftare, å ändå skyllde vi på varandra. Dock var det oftast en som var utstött mer än dom andra och det var jag. Så har det alltid varit. I alla kompisgäng som jag har hängt. Jag träffade ibland på mitt "gäng" tillsammans på stan. Och jag fick bittert inse att dom inte hade tagit sig tid att ringa till mig. Jag har många många gånger undrat vad fan jag har gjort för fel? Varför är det alltid så att jag i alla relationer får vara den som jagar. Det är inte de att jag inte får vara med (oftast) utan jag är jättevälkommen om JAG ringer just i den stund som mina kompisar tillsammans har bestämt att dom ska göra nånting. Men det är aldrig någon som ringer till mig först för att börja planera. Jag känner mig alltid som någon som bara hänger på, som inte är medtänkt från början. Och visst, de senaste året har jag mått fruktansvärt dåligt och inte orkat höra av mig överhuvudtaget. Till någon. Men så här har mitt liv ALLTID varit. Jag gnäller inte, eller tycker synd om mig själv. Jag undrar bara vad jag har gjort för fel!?