detsugerfett

Jag hade tänkt att dela med mig av lite bakgrundsinformation. Inte på något vis för att ni ska tycka synd om mig, de har jag gjort själv så att det både räcker och blir över. Utan för att ni ska förstå varför det har blivit så här. Jag kan i ärlikhetens namn säga att jag inte riktigt har sett hur illa det har varit förrens nu. Och jag har nog aldrig i mitt liv kännt mig tjockare än jag gör nu. Trots att jag har gått ner 8 kg. Skillnaden? Ja, det är den att jag har plockat bort skygglapparna och börjat se sanningen i vitögat.

När jag var 15 år gammal så gick jag i musikklass i Rosenborgskolan i Södertälje. Vi hade haft en liten konsert för föräldrarna som både min mamma och pappa å syster med familj hade varit för att titta på. Efter konserten så skulle pappa följa med min syster hem för att få massage (hon är utbildad stressterapeut). Efter att han varit där så kom han hem, öppnade dörren in till mamma på toaletten och frågade om hon tyckte att dom hade det bra. Jag och mormor satt stumma i vardagsrummet och jag kände redan då "nu är det kört". Mycket riktigt. Kört var det, och efter den dagen har jag bara sett honom ett fåtal gånger. När jag var 16 så ringde han (efter att jag skrivit ett brev till honom) och sa att han inte hade lust att vara min pappa längre. Detta tog fruktansvärt hårt på mig, men det var ändå skönt att få det i klartext, så jag slapp sitta och vänta på att han skulle ringa. För det gjorde jag varje dag. Jag var (och är fortfarande) förbannad på honom för det. Men det är ju ingenting som blir bättre tack vare det. För att dämpa smärtan jag fick utav att han lämnat mig, så åt jag godis, chips, glass, pizza osv.. Senare i livet. Jag pratar nu om nåt år. Så fick jag fruktansvärd separationsångest. Jag hade på den tiden en pojkvän som jag rent ut sagt höll i med järnhand. Det var absolut inte min mening, och jag var definitivt inte svartsjuk på de viset (vilket senare visade sig inte ahde avrit obefogat) men i vilket fall som helst. Vi kunde sitta och chatta på MSN, och om han var tvungen att gå så kunde jag börja gråta. (detta har jag såklart inte erkänt för honom) men ändå. Så illa var det. Jag dämpade min separationsångest med att äta...godis, chips, glass och pizza.... Ja ni förstår ju hur detta beteende slutade? I samma veva tog jag studenten, slutade jobba i butik varannan helg och fick ett kontorsjobb inom elbranchen. Detta gjorde ju sitt, för nu rörde jag inte på mig längre..utan satt still. Kilona började smyga sig på. Valkarna över jeansen blev större och större, tills jag till slut inte kunde knäppa dem. Sedan slutade jag att använda dem, och dom ligger fortfarande längst ner i garderoben.. Sedan gjorde jag slut med min dåvarande pojkvän och träffade en ny. Vi flyttade ihop och han tränade hårt och åt mycket godis. Jag tränade inte alls men åt ändå mycket godis, i samma takt som honom.. (jag fick några trivselkilon) sånnadär som man får när man är lyckligt sambo och hela livet leker.. Men sedan blev jag nog för tjock, eller så var han helt enkelt inte kär för det tog slut.. Under den tiden mådde jag så fruktansvärt dåligt så jag inte kunde äta.. och rasade ner i vikt igen. Jag kämpade på, men jag hade ju fortfarande rätt mycket separationsångest, och jag hade aldrig bott själv. Detta gjorde att jag dämpade ångesten (i min ensamhet) med att äta.. MASSOR. Jag började sakta men säkert gå upp igen.. och i januari i år så dog min pappa. Inte för att jag hade haft någon kontakt med honom de senaste åren.. men nu är det verkligen definitivt. Han är borta och jag kommer aldrig aldrig aldrig få något svar på varför i helvete han har gjort som han har gjort!? Det är inte saknad jag känner, absolut inte. Egentligen inte tomhet heller. Däremot känner jag en otroligt stor besvikelse, och ett hat jämt emot honom. Om han bara visste vad han har förstört i sina dagar. Både för mig och mina syskon och inte tala om alla hjärtan han krossat.

Det är absolut inte bara hans fel att det har blivit såhär. Det ligger annat bakom också. Men det här är en del i att saker och ting inte alltid blir som man har tänkt sig. ABSOLUT ingen ursäkt. Men en förklaring till att mat är en sak som är lätt att ta till/ta bort när livet är jobbigt..
Jag vill understryka att jag inte skyller på någon. Jag förklarar bara vad min ångest bottnar i.

Idag har jag lagt allt sådant bakom mig, och det är också därför som jag plockat bort skyddslapparna och orkat ta tag i problemet. Viktuppgången är bara ett "symtom" det är inte vad de riktiga problemet handlar om. De ligger djupare. Och man kan inte ge smärtstillande på symtomen, om man inte behandlar sjukdomen som har orsakat dem.


Ha en bra dag, det ska jag ha!