Som en eld genom mina ådror
Igår var jag som sagt och badade med Julia, Joel och mamma. Supertrevligt var det! Barna har blivit så stora nu så dom nästan kan gå till badhuset själva. Jag kände mig nästan lite patetisk när jag ropade "Jamen klart ni ska hoppa i vågorna, se bara till att inte drunkna" efter dem. En annan pappa tittade lite skeptiskt på mig "har du inte bättre koll på ungarna än så" - stilen var det på blicken. Men herregud, det är väl klart att det är de man säger, eller? Både Julia och Joel är väldigt duktiga på att simma har jag märkt (och jag som alltid varit bra) var ju tvungen att tävla. Jag förstår inte riktigt vad som händer med mig, men så fort man sätter in ordet "tävling" i en och samma mening, som samtidigt innehåller "ska vi" och jag är en av dom där "vi" så blir jag som helt förbytt. Jag KAAAAAAAAAAN inte förlora. Och gör jag de så blir jag skitarg. Även om de handlar om att förlora mot mina egna små pluttiskruttar. Det liksom växer ett monster inom mig som bara MÅSTE MÅSTE MÅSTE vinna. Joel, han är duktig på fjärilsimm och ville såklart tävla i de. Jag kom med alla möjliga ursäkter å körde bara bröst,rygg och krål (stavning?). Efter ett tag fick mamma säga åt mig att jag inte bara kunde köra de jag var bra på, joel är ju mindre än halva mig i längden så jag kunde väl åtminstånde vara lite sjysst... efter mycket tjat så gav jag med mig, och mycket riktigt vann ju ungjäkeln också ;)
Efter allt detta ståhej så var det Julia och min tur att tävla. Vi skulle simma medly.. för er som är som jag å inte har en aning så är det först 25m fjäril sen 25m rygg sen 25m bröst och sist 25m krål. Jag tog i så mycket så jag hade blodsmak i munnen, när jag var klar fick Joel (10 år) nästan lyfta mig upp ur bassängen... MEEEEEEN jag VANN!! Jag vann jag vann jag vann jag vann
Min ursäkt till detta beteende är att barn måste lära sig att förlora.. men när jag kom hem till T och berättade om dagens äventyr skrattade han bara lite och sa något i stil med "Det kanske är du som borde lära dig att förlora"
Men jag är inte så säker på att det var så han sa, jag lyssnade nämligen inte så mycket på de örat, just då...
