detsugerfett

Jag har uppvuxen i mormonkyrkan. Eller kyrkan som heter "Jesu Kristi Kyrka av sista dagars heliga" Här i Sverige. Jag välde själv att gå ur kyrkan när jag var ca 13 år gammal. Det var fråm början min pappa som var med. Och han såg även till att mamma hamnade där under deras tid tillsammans. Och jag kan förstå att hon gick med, då jag vet att det är (till stor del) vad hon tror på. Jag själv har alltid känt att något är fel, och aldrig kunnat svara på frågor om kyrkan, för jag har aldrig varit tillräckligt intresserad så att jag någonsin har lärt mig..

Vad är min tro idag nu då?

Jag tror stenhårt på ödet, jag tror att allt som händer har en mening. Så har jag inte alltid varit, men nuförtiden är jag det. Nu tänker ni säkert "jaha, så du menar att ett barn som får cancer, de är ödet och rätt åt dom" NEEEEEEEJ!!!! Jag menar inte så. Men jag tror på mitt egna öde. Jag tror att om något illa händer mig så är det för att de någongång bara ska bli bättre. Men, det är just en tro, och jag sviktar från den ibland.. Men jag tror inte på någon gud, jag tror inte på någon djävul... jag tror inte på något som jag inte har sett.. (men tänk på gud finns då!?) JAHA, om han  nu gör det,  varför visar han sig inte, och vågar stå för all jävla skit han ställt till med i så fall..

Jag tycker tex. inte att man är en sämre människa för att man är homosexuell..är man det så är man det. Inte så mycket man kan göra åt, välkommen in i min verklighet. Jag har inget emot er, ni ska ha samma rättigheter som jag, för ni är precis lika värda som jag.

Kort och gott.. jag tror inte på något som jag inte har sett. Konstigt? Nej, rimligt..

Söndag den 20 mars ska T få gå i kyrkan å se hur jag har vuxit upp..

Jag har lärt mig väldigt mycket i krykan om vad som är rätt och fel, och de har jag mina föräldrar att tacka för.. Även om mycket som sägs i kyrkan är rent ut sagt bullshit, men man får lära sig att solla och ta de som är viktigast.